Rutger Hauer är en av de där skådespelarna, liksom Malcolm McDowell, som har en utmärkt talang men usel smak gällande filmroller. Han har dock gjort några pärlor såsom den trivsamt obehagliga Liftaren – ej att förväxlas med den usla remake som kom 2007 – Den vedervärdige Kardinalen Roark i Sin City och några till. Min favorit är dock rollen som REPLIKANTEN Roy Batty i Ridley Scotts Blade Runner.
Blade Runner var Ridley Scotts tredje film och kom tre år efter rymdrysaren Alien. Blade Runner utspelas i en framtid där globala företag styr och människan har skapat den perfekta slaven; replikanten.
Replikanter är människor designade för att slåss, fungera som sexslavar och på andra sätt utföra sådant som människor inte har lust med. För att de inte skall utvecklas till reella problem har de en kort levnadstid på endast fem år och är förbjudna att vistas på jorden. När en grupp replikanter rymmer och beger sig till jorden skickas Deckard – vår hjälte – för att stoppa dem.
Blade Runner är skitig, brutal och många gånger våldsamt vacker. Det finns små bild-och-ljud-pauser som ger tid för eftertanke och ett intressant tålamod hos filmskaparna när de tar sig tid att berätta och beskriva det som döljer sig under ytan. Kombinerat med Vangelis ypperliga musik blir det en upplevelse jag tycker vore synd om inte ytterligare generationer får uppleva.
